Varje höst kommer ett tiotal internationella deckarförfattare till Wien för att delta i en spännande litteraturkväll ägnad bara åt kriminalromaner. Förra året läste Mary Higgins Clark ur sin bok „The shadow of your smile“, och även den brittiske bästsäljande författaren Simon Beckett kom för att presentera „Från andra sidan graven“. Mellan de olika författarna som framträder inför publik härskar en riktig stark konkurrens – de läser nämligen samtidigt ur sina böcker på olika caféer i Wien. Man blir tvungen att välja noggrannt mellan två, ibland tre av sina favoriter och om de inte finns på listan, så kan man bara gå och upptäcka nya talanger. Ärligt talat, för fem månader sedan, så snart jag fick veta att det var Arne Dahl som skulle läsa ur sin Opcop-gruppen roman „Viskleken“, tvekade jag inte en enda sekund att boka bord på Café Schwarzenberg. Det är där jag frågade honom om han vore intresserad att låta sig intervjuas av en bloggare och till min stora förvåning, tackade han ja. Dagen efter satt vi på restaurangen på hans hotell i Wien, där den här intervjun ägde rum.

Jag var verkligen väldigt nyfiken på Arne Dahl, mannen som iscensätter otroligt spännande brott. Kvällen innan förtrollade han åhörarna med sina roliga bemärkelser om intervjun för den österrikiska TV-sändaren ORF (som döpte honom till „världsförbättraren“) och om orealistiska brottsplatser i Sverige, men framför allt, begeistrade han sina fans med läsningen ur „Viskleken“ som han fortfarande promotar på Europa tourné.

När vi träffas, sitter han vid frukostbordet med sin danska kollega Jussi Adler-Olsen, men springer på fötterna så snart han märker att jag redan är där. Fastän denne man kan konsten att „mörda“ på hundratals sätt är han trots allt mycket trevlig. Han pratar mjukt, nästan viskande och tar sin tid innan han svarar på frågorna. Det är bra att veta att Arne Dahl inte är bara är en bra författare, men också en sympatisk människa!

Viskleken är packad med olika typer av brott. Det handlar inte bara om mord, utan också om maffian, miljöförstöring, trafficking, finansförbrytare, möbelpirater, pedofili, svartarbete… Finns det några brott kvar för romanerna som följer?

Det var meningen att jag skulle försöka hitta ett slags nätverk där allt skulle hänga ihop med finanskrisen och så blev som det blev – där har du rätt. Romanen är uppbyggd som en slags tour de force av framtida brottslighet. I stor del kunde jag se hur böckerna hängde ihop och fungerade tillsammans. Jag lovar att det finns stoff kvar! Roman två ur den här Opcop serien är redan skriven. „Hela havet stormar“ som boken heter, blev kallad efter den kända sällskapsleken, precis som Viskleken är en lek. Här har de översatt den på tyska som „Reise nach Jerusalem“ (Resan till Jerusalem) och den tredje delen är översatt som Radon. De kör lite mer distinkta titlar här. Om Viskleken är mer som ett slags nätverk av olika typer av brottslighet som lägger sig runt hela innehållet, så är Hela havet stormar mer en mordserie som har att göra med det förflutna, framförallt Sovjetunionen.

Man blir verkligen inte klok på de tyska titelöversättningarna. Viskleken blev till „girighet“ som inte alls träffar poängen med originaltiteln.

De har en tydlig idé om vad det som fungerar i tyskspråkiga länder till skillnad från andra, och jag kan inte argumentera mot den, för jag känner inte marknaden tillräckligt bra. De har säkert rätt på ett vis, men det blir lite konstigt förstås. De bägge titlarna är uppenbarligen uppbyggda från de lekar som man känner till här.

I Viskleken finns en hel del teknisk-specifika detaljer som inte går att skriva om utan expertutlåtanden. Hade du exempelvis, rådgivare inom Europol?

Jag brukade ta ett år på mig att skriva varje bok, nu ägnade jag dubbel så mycket tid för att jag kände att jag behövde förstå hur den europeiska polismakten fungerar. Jag har haft en del kontakter med både poliser och politiker, men framför allt har jag gjort väldigt mycket research, alltså lärt in mig på hur de här sakerna funkar. Det finns saker av mer känslig natur så som att skriva om italienska maffian och andra komplicerade maktstrukturer. I Viskleken handlar det om den hemliga enheten som inte existerar och därför kan jag inte veta om det pågår något liknande inom Europol och inte heller om man håller på och undersöker möjligheterna, vilket jag tror att man faktiskt gör. Även om så är fallet, kommer de inte att säga nåt om det, så jag fick hitta på det här. Opcop är mer en uppfinning. Men det är tydligt inom Europol att det går mot en lite mer internationell polismakt.

Finns det i Viskleken kanske anspelningar på ett jättebekant svenskt möbelföretag?

Visst! IKEAs roll i världen har blivit rätt märklig. Â ena sidan har vi en riktigt genuin svensk sak, men grundaren Ingvar Kamprad han har ett mycket besvärligt förflutet. Som bekant har IKEA en tendens att tränga ut alla andra möbelfabrikanter. Det var faktiskt några smågrejer som de hade varit inblandade i, men inte sådana som har med gifter att göra och som jag skrev om i boken.

I stoppade möbler finns det ofta ett slags brandskydd, alltså kemikalier som gör att dem blir giftiga och farliga för miljön. Så jag kopplade ihop de giftiga möblerna med IKEA som någon slags amöba som sprider sig runt jordklotet. I boken är det en liten möbelfabrikant som också drabbas av kinesiska kopior, och detta är tydligen inte precis ovanligt. Svenska och nordiska exklusiva designmöbler som blir kopierade av kineser och som stoppas med giftiga, billiga element. Kina spelar en ganska stor roll i Viskleken även om det är mer i bakgrunden. I Kina trollas det med världsekonomin. Och jag försöker iallafall att få in det lite grann.

Du hatar att bli betecknad som en typisk svensk deckarförfattare, men du har mycket gemensamt med dina landsmän: ni är politiskt korrekta, ni behandlar seriösa ämnen och hos er finns det inte tuffa våldsamma anti-hjältar som idealiseras som ofta är fallet hos de amerikanska deckarna.

Ja, du har rätt i att de flesta av oss gör nog det, men det beror på att det finns en svensk tradition som har ett samhällskritiskt drag i kriminalromanen. Det är klart att jag tillhör den svenska traditionen men jag har aldrig riktigt känt mig hemma i den här väldigt journalistiska författarmiljön.

På senare tid tror jag att det kommer lite mera rena underhållningsförfattare bland svenska kriminalromanförfattare som jag pratade om på TV igår. Det är också lite mer regionala brott som man lägger i småstäder hos andra författare.

Som Ystad?

Gotland är också väldigt utbrett!

Du är inte heller moraliserande…

Jag tycker det är jobbigt med moraliserande typer. Jag vill gärna tro att det man gör, inte upplevs som moraliserande.

Och en gemenskap till – nästan alla kända deckarförfattare från Sverige har sina rötter i socialistiska ideer

Absolut, jag tillhör ju en socialdemokratisk skola.

…och låter inte hundra bilar explodera i en bok…

Det är klart att Sverige har sina egna klyschor men vi har inte riktigt de där tuffa killarna, eller snarare, de finns, men de ser annorlunda ut.

Österrikiska TV-journalister döpte dig till “världsförbättraren”, men de menade förmodligen att du tar upp obekväma sanningar och att du försöker påpeka på olika orättvisor

Världsförbättraren Dahl på TV:n. Nej, det som är speciellt med en deckare är att allting går ihop på slutet, alla trådar binds ihop. Det betyder ofta att en bok blir ett avrundat klot som man bara lägger ifrån sig, den är slut. Och då gäller det att försöka att se till att, även om man binder ihop alla trådar och löser alla gåtor, att det ändå finnas någonting kvar som ligger och rullar i huvudet länge. Det tycker jag nog att jag försöker göra, eller iallafall funderar jag lite på de här frågorna. Det pågår saker i vårt samhälle som vi kanske försöker låta bli att titta på och vi vill gärna belysa dom lite grann. Sen är det viktigt för mig personligen att jag har någon slags glöd eller drivkraft när jag är igång att skriva. När det är någonting i samtiden som gör mig upprörd eller förbannad, ger det mig viljan att fördjupa det här för att sätta lite ljus på okända delar av orättvisor. Eftersom det brukar ha med brott att göra är kriminalromanen ett jäkligt bra sätt att prata om det här sakerna. Orättvisa och brott hänger ofta ihop.

Hur ser en typisk arbetsdag ut?

Mitt knep är att inte börja skriva för tidigt, utan jag måste ha hela storyn klar när jag börjar arbeta på en roman som ofta blir rätt komplicerad för att jag tycker om det. Det är roligt när det är lite överraskningar. Men då måste jag så att säga bygga upp historien innan jag börjar skriva och då är egentligen i stort sett hela boken klar i mitt huvud. När jag började skriva deckare tänkte jag att jag skulle lära mig hur man gör. Då var jag väldigt noggrann med lappar och med pilar. Jag brukade sitta på golvet i mitt arbetsrum hemma, helt koncentrerad, men en gång hände det att mina små döttrar som var tre och fem år då, kom och flyttade på de här lapparna så det blev väldigt komplicerat. Hela storyn ändrades!

Det är intressant att så många internationellt kända deckarförfattare kommer just från Sverige? Varför drabbades landet av „mordlust“?

Det finns väl en teori som jag tycker är korrekt på något vis och det är att ju längre från golvet man befinner sig, desto mer spännande blir golvet. En deckare under kriget i Jugoslavien exempelvis, hade inte kunnat fungera eftersom verkligheten var så mycket värre. En grej blir intressant när det är spännande och främmande på något sätt. Sverige har ju ändå varit ett ganska fridfullt land på gott och ont men lite utanför hela Europa. Och då blir det spännande när det händer något väldigt extremt som att vår statsminister (Olof Palme) mördas 1986. Då blir det väldigt stort, en kriminalgåta som aldrig lösts. Alla blev inblandade i lösningen av det här mordet och jag tror att då föddes nån slags idé att det var spännande med att lösa mord. Alla skulle privatspana och leta efter Palmes mördare på egen hand.

När jag intervjuade PO Enquist för fyra år sen, menade han att den största anledningen till att många försöker slå sig fram som författare i Sverige är att det inte finns något annat att göra.

På tal om P-O Enquist finns det en norrländsk tradition från Västerbotten, där vintern i stort sett varar i 10 månader om året. Där fick man börja att skriva böcker för att långa promenader kan man glömma. Men det stämmer nog i ganska hög grad att man behöver ha lite tråkigt för att skriva också. Man är skyddad även i en förort till Stockholm där jag växte upp och man försöker helt enkelt att hitta på lite spänning. Och det kan väl också vara en del av det hela, att stå lite utanför, separata och lite uttråkade, då måste man hitta på något.

Vilka är dina favoritförfattare?

När jag började skriva kriminalromaner för 15 år sedan, då hade jag inte läst deckarromaner på jättelänge, utan bara skönlitteratur. Jag vill inte påstå att deckare inte är seriösa också, men när jag började skriva hade jag inga tydliga förebilder förutom Mankell. Jag mindes en väldigt tydlig läsning från min barndom, när jag var ungefär 15 år gammal, och det var romaner av Sjöwall och Wahlöö som blev stora i övriga Europa på grund av Beck, men aldrig stora på det sätt som Henning Mankell eller senare Stieg Larsson blev. De har blivit globala. I alla fall var det på 70-talet som jag läste Sjöwall & Wahlöö. Redan då fanns det väldigt mycket av det som jag skulle vilja skriva om, relativt komplicerade historier med social svenskkritisk bas, men med mycket humor. Hos Sjöwall & Wahlöö fanns ett kollektiv som jobbade ute i samhället och löste brotten, sen finns det mycket som är gammaldags och perifierat i de böckerna, men när jag började var det nog dit jag letade mig. Jag ville prova och se om jag kunde göra något liknande, skriva 10 böcker på 10 år om det som hände just då i samtiden.

Tror du inte att du också befinner dig på väg att globaliseras nu med Misterioso som kommer att visas på TV i en stor del av Europa?

Det vore trevligt naturligtvis, men det beror väldigt mycket på hur filmerna mottas. Dubbningarna har pågått i ett år nu. De håller på att dubba 10 episoder x 90 minuter.

Kan du rekommendera en bra bok som du har läst på sistone?

Jag skulle i och för sig vilja rekommendera en bok av en författare som heter Jan Arnald, om du känner till honom? (skrattar) Förra året kom också en av mina böcker ut som kommer att heta Der weisse Roman på tyska (Den vita romanen). Den har inte fått så mycket uppmärksamhet varken i Tyskland eller i andra tyskspråkiga länder, därför skulle jag bara vilja ge ett litet tips om den. Men om du vill ha ett annat tips, kan jag nog föreslå Carl-Johan Vallgrens Havsmannen, den är väldigt spännande. Det är inte en deckare men den är väldigt dramatiskt.